Jag brukar vara allergisk mot prisvinnande böcker men det jag läst av denna är bra. Inte läst klart den än så en längre text om den kommer framöver. Den är välskriven dock inte överkomplicerad. Tack för det.

Jag har gjort något ovanligt, i alla fall för mig. Jag har gått in i en bokaffär, skrollat bland böcker och plockat fram en på måfå som jag tyckte såg intressant ut, helt utan att veta vem författaren är. Boken jag drog ut var Grävlingen, av Fredrik P Winter.
Boken beskrivs som en psykologisk thriller, och det är det. Man får följa förläggaren Annika, som hatar källare, polisen Cecilia, som haft ett förhållande med Annikas make och så får man följa Grävlingen. Sättet man får följa hen är via inledningstexter i början av varje kapitel. Det gör att man ivrigt vill läsa vidare. Kapitlen är heller inte så långa, vilket på något skumt vis gör det lättare att läsa vidare. Det är förbaskat svårt att lägga ifrån sig boken kan man säga. Det blandas även in lite övernaturlighet, eller gör det? Läsaren får själv tänka efter lite och bygga vidare på världen under jorden, där skrapanden och viskningar hörs. Det är friskt och vågat skrivet och jag ser med glädje fram emot vad Fredrik kommer skriva härnäst. Jag älskar att hitta nya författare att följa. Jag tror att vi har en ny skräckmästare i sverige.
En sak är säker, jag kommer aldrig att dränera mitt hus.
fet text

Äntligen ett cafe utan störande musik. Det är helt tyst på Centralkonditoriet i Jönköping. Jag har varit på second hand-affären ge för livet i Husqvarna och köpt böcker. Jag har börjat köpa spänningsromaner som inte är kriminalromaner. Jag försöker hitta författare jag inte hört om förut. Min teori är, att om någon besvärat sig med att skriva en lång bok, och dessutom fått den utgiven, så kan det ju inte vara rakt igenom skräp. Boken måste ju ha något. Så jag har bestämt mig för att ge fler böcker en chans. Grävlingen av Fredrik P Winter köpte jag ny för någon vecka sedan och har snart läst ut den, så den ska avnjutas ihop med en princessbakelse och en kaffe på tysta cafeet.

Vi hörs!

Det var skönt att pausa från all tragik som jag brukar läsa. Det här brukar kallas för chiclitt, litteratur för kvinnor. Jag är väll en kvinna då ty jag gillade den här boken rejält. Den hade ett mysigt tempo. Att få läsa om en kvinna som mest har lite kärleksbekymmer och som öppnar ett bageri är härligt. Boken är även rolig och den lilla lunnefågeln mivar upp rejält. Det finns två till böcker om bageriet på strandpromenaden och jag har köpt båda men läser lite annat emellan, lite tragik igen

I den här boken får vi följa två utredningar och ett starkt gisslandrama. 

Jag läser inte så mycket kriminalromaner, det ska erkännas, och jag ryggar alltid tillbaka när jag får tag i en bok där det står "kriminalroman" på omslaget. Det finns så oändligt mycket kriminalromaner ute där man får följa olika påhittade kriminalkomisarier, och dom flesta verkar faktiskt rätt så tråkiga, det känns mer som om författaren vill beskriva ett snaskigt mord och inte så mycket mer. 

Anledningen till att jag läst Box 21 är att jag först läste deras debutroman Odjuret. Det må vara en form av en kriminalroman men jag tycker ändå att den sticker ut något i sitt berättande, jag ska inte avslöja mer.

Box 21 greppade mig från de första sidorna, jag föll direkt för karaktären Lydia som man får följa i sin kamp. Det blir en form av en hämdhistoria, och jag älskar hämdhistorier. När en utsatt och extremt kränkt person får slå tillbaka, och det hårt. När personen har fått nog, när det som hänt inte ska få hända igen. utan att avslöja allt för mycket så blir det då ett gisslandrama på sjukhuset där Lydia ligger och just den delen av boken var en fröjd att läsa, det var snabbt tempo och man kunde knappt lägga ifrån sig boken för man ville veta hur det hela skulle utveckla sig. Jag gillar när en "liten" händelse beskrivs i ett långt stycke, man kan då gotta sig i detaljer, mer än om det rör sig om sjuttioelva olika platser och händelser. Jag önskade nästan att resten av boken skulle vara just gisslandramat för det var så bra skrivet. 

I boken får man även följa kriminalkommisarie Ewert Grens, som jag, om jag ska vara ärlig, inte har fallit för alls, jag tycker att han ären rätt så trist karaktär. Han är klichén av en sliten, bitter kommisarie, det fattades bara att han söp skallen av sig efter varje jobbpass, den här kommisarien knarkar Siw Malmqvist istället. Jag fastnade inte för hans karaktär och jag brydde mig inte speciellt mycket om det som hänt honom, kanske att jag börjar gilla honom mer om jag läser de andra böckerna i serien. 

Boken har även en twist, ooo vad jag gillar twister men ooo vad jag hade kommit på den twisten tidigare än vad som förmodligen var menat. Det var ändå roligt att läsa twisten men föga överraskande. 

Jag brydde mig även mer om Lydias berättelse än den om Joachum. Tycker nästan att dom skulle kunnat nöja sig med Lydias berättelse. En stark kvinna som slår tillbaka mot en totalt vrickad värld av trafficing, äckliga torskar och pengar. 

En annan sak som jag verkligen gillade men boken var förhörsprotokollen, där man fick läsa sig igenom olika förhör med karaktärerna, det var lättläst men hade ändå med ett gäng känslor som speglade vilka karaktärerna var. Det blir lite som att läsa ett manus till en pjäs, inga längre beskrivningar, mest dialog, och jag gillar det. Älskade till exempel harry potter-boken som var skriven på sådant sätt. 

Allt som allt var boken spännande, med lite långsammare delar här och var, speciellt i slutet,  men som man ändå tog sig igenom. Jag har köpt och kommer att läsa deras andra böcker med men pausar lite emellan med en annan författare, eller är det två? ;).