I den här boken får vi följa två utredningar och ett starkt gisslandrama. 

Jag läser inte så mycket kriminalromaner, det ska erkännas, och jag ryggar alltid tillbaka när jag får tag i en bok där det står "kriminalroman" på omslaget. Det finns så oändligt mycket kriminalromaner ute där man får följa olika påhittade kriminalkomisarier, och dom flesta verkar faktiskt rätt så tråkiga, det känns mer som om författaren vill beskriva ett snaskigt mord och inte så mycket mer. 

Anledningen till att jag läst Box 21 är att jag först läste deras debutroman Odjuret. Det må vara en form av en kriminalroman men jag tycker ändå att den sticker ut något i sitt berättande, jag ska inte avslöja mer.

Box 21 greppade mig från de första sidorna, jag föll direkt för karaktären Lydia som man får följa i sin kamp. Det blir en form av en hämdhistoria, och jag älskar hämdhistorier. När en utsatt och extremt kränkt person får slå tillbaka, och det hårt. När personen har fått nog, när det som hänt inte ska få hända igen. utan att avslöja allt för mycket så blir det då ett gisslandrama på sjukhuset där Lydia ligger och just den delen av boken var en fröjd att läsa, det var snabbt tempo och man kunde knappt lägga ifrån sig boken för man ville veta hur det hela skulle utveckla sig. Jag gillar när en "liten" händelse beskrivs i ett långt stycke, man kan då gotta sig i detaljer, mer än om det rör sig om sjuttioelva olika platser och händelser. Jag önskade nästan att resten av boken skulle vara just gisslandramat för det var så bra skrivet. 

I boken får man även följa kriminalkommisarie Ewert Grens, som jag, om jag ska vara ärlig, inte har fallit för alls, jag tycker att han ären rätt så trist karaktär. Han är klichén av en sliten, bitter kommisarie, det fattades bara att han söp skallen av sig efter varje jobbpass, den här kommisarien knarkar Siw Malmqvist istället. Jag fastnade inte för hans karaktär och jag brydde mig inte speciellt mycket om det som hänt honom, kanske att jag börjar gilla honom mer om jag läser de andra böckerna i serien. 

Boken har även en twist, ooo vad jag gillar twister men ooo vad jag hade kommit på den twisten tidigare än vad som förmodligen var menat. Det var ändå roligt att läsa twisten men föga överraskande. 

Jag brydde mig även mer om Lydias berättelse än den om Joachum. Tycker nästan att dom skulle kunnat nöja sig med Lydias berättelse. En stark kvinna som slår tillbaka mot en totalt vrickad värld av trafficing, äckliga torskar och pengar. 

En annan sak som jag verkligen gillade men boken var förhörsprotokollen, där man fick läsa sig igenom olika förhör med karaktärerna, det var lättläst men hade ändå med ett gäng känslor som speglade vilka karaktärerna var. Det blir lite som att läsa ett manus till en pjäs, inga längre beskrivningar, mest dialog, och jag gillar det. Älskade till exempel harry potter-boken som var skriven på sådant sätt. 

Allt som allt var boken spännande, med lite långsammare delar här och var, speciellt i slutet,  men som man ändå tog sig igenom. Jag har köpt och kommer att läsa deras andra böcker med men pausar lite emellan med en annan författare, eller är det två? ;). 

Jag använder det här inlägget även som en liten introduktion till själva bloggen. Den här bloggen kommer inte att vara en ren recensionsblogg. Jag kommer inte att hinna läsa böcker i sådan takt att det skulle löna sin. Bloggen kommer istället att fungera lite som en tips-sida. Jag läser en herrans massa böcker, en del bra, en del mindre bra, en del dåliga. Dom dåliga böckerna läser jag kanske runt 100 sidor innan jag blir sur och lägger undan boken då den inte fallit mig i smaken. Så, att ha en recensionssida med enbart böcker jag prisar känns meningslöst, så en tips-sida får det bli. Det kommer även inlägg med lite egna tankar och funderingar. Välkomna!

Jag börjar den här bloggen med att skriva om en bok som jag inte trodde att jag skulle läsa. Jag har läst alla skräckböcker och ungdomsböcker som Mats Strandberg på senare tid skrivit, men aldrig hans tidigare verk så som Jaktsäsong, bekantas bekanta, och boken som jag nu läst, Halva liv. 

Vad var det då som greppade mig i Halva liv? Till och börja med vill jag säga att den inte greppade mig direkt, när jag läste om Jessica och hennes vardag blev jag undrandes om jag verkligen skulle klara av att läsa hela boken. Men sedan började det hända saker och ting. Jessicas farmor dör....förlåt, SPOILER ALERT! Det står dock på baksidan av boken. Hennes farmor har även lämnat efter sig en hemlighet i form av en skriven bok som Jessica får ta del av. 

Här börjar det bli spännande och boken väcker mitt intresse rejält, vad är det för stor hemlighet? Kommer inte att avslöja den, det får ni läsa er till själva. Som läsare tas vi tillbaka till farmoderns uppväxt och tidiga vuxna liv, vilket är en fröjd att läsa om, vi får även ta del av Jessicas funderingar och tankar kring det hon läser. Jessica fann en väg in i mitt hjärta, jag kände igen mig så enormt mycket i allt hon känner, med ångest, depression, gladpiller och ältande. När jag läste om henne blev jag nästan rädd, "varför handlar den här boken om mig?"... Även jag har en farmor som förmodligen sjunger på sin sista refräng, som är i slutskedet av sitt långa liv och jag brottas ständigt med skuldkänslor av att jag inte hälsar på henne eller hör av mig, men samtidigt har vi alla våra egna liv att se efter. 

Vi får lite av en historialektion och mycket av en släkthistoria. Vi får reda på hur det var att bli gravid förr, vilka problem det kunde föra med sig. Ibland känns det som om jag läser en biografi. "Tänk att hon har levt det här livet, nej just det, Viola är påhittad". Dock tror jag att det fanns människor som levde liv liknande hennes. Och det här är inte speciellt långt bak i tiden. Mycket har ändrats på kort tid. 

När Jessica i all hopplöshet blir fly förbannad märker jag hur jag sitter och spänner mig när jag läser, jag vill också bli fly förbannad ibland och måste stå emot impulsen att slänga iväg boken, in i väggen. Det är så väl beskrivet hur hon mår och hur hon tänker, jag känner så starkt för Jessica. 

Vi får även följa hennes kamp med att försöka glömma sitt ex Jakob, som utan någon förklaring försvunnit från hennes liv. Jag är inte lika engagerad i den berättelsen som den om farmodern men jag tycker det knyts ihop rätt snyggt i slutet i alla fall. Hur farmoderns brev gjorde henne starkare, så att hon kunde ta sig igenom persen med Jakob. 

Boken är lättläst, vilket glädje mig, då svårlästa böcker kan få mig att tappa sugen totalt, när jag knappt förstår vad jag läser. Boken har även relativt korta kapitel, vilket också glädjer mig, då jag gärna läser klart ett kapitel innan jag lägger ifrån mig boken. När en bok har kapitel som är typ 100 sidor långa kan jag lite tröttna och ge upp, konstigt hur hjärnan fungerar. Jag sträckläser lättare en bok med korta kapitel än en med långa, knasigt. 

Jag letar nu, hör och häpna, efter Mats andra böcker Jaktsäsong och Bekantas bekanta, för vem vet, dom kanske också bjuder på något riktigt läsvärt som jag annars går miste om. Halva liv har fått mig att lämna min comfortzone och börja läsa böcker som jag annars kanske inte skulle läsa baksidan på ens. 

Tack Mats, och tack för att du är så öppen mot dina fans, fler författare borde vara som du.